Klockan är bara 07.00 när vi, efter en tidig powerwalk, viker av från den 28 kilometer långa strandpromenaden upp mot det gamla Marbella, Casco Antiguo. En cafe cortado på Plaza de los Naranjos, Apelsintorget, är en bra början på dagen. Här kan man njuta i svalkan under apelsinträden och beundra fasaden på 1500-talspalatset Casa Consistorial som idag fungerar som Marbellas rådhus. Varje hel och halv timme dånar den gamla klockan i pampiga Iglesia de la Encarnación och påminner om en svunnen tid.

Men Marbella är äldre än så. Med regionens strategiska läge som en knutpunkt mellan Europa och Afrika, Medelhavet och Atlanten finns en turbulent historia i bakgrunden.

Det mest dramatiska var kanske när 12 000 berbiska trupper landsteg i Gibraltar och en period av 800 års muslimskt styre inleddes. Muslimerna döpte då den lilla fiskebyn till Marbi-la. Detta har sedan gett namnet åt det kristna Marbella. Men det finns också en sägen som säger att namnet Marbella skapades av den spanska drottningen, Isabella av Kastilien, som när hon såg den vackra byn, mellan berget och medelhavet, utropade ”Que mar tan bella” (Vilket vackert hav).

Men nu är det dags att bryta upp från Plaza de los Naranjos, vi har ju bara ett dygn på oss att utforska området. Vi vandrar genom slingrande labyrinter, vitkalkade hus och blomsterprydda balkonger ner till stora vägen. Nu väntar en härlig utflykt upp i de grönskande bergen. Bilen styr mot byn Istán.

Straxt utanför Marbella gör vi vårt första stop vid Museo del Bonsai, som betraktas som världens främsta Bonsaisamling utanför Japan. För den som är intresserad av små träd är detta säkert en liten pärla

Ett snabbt stop blir det också vid den svenska inrednings- och livsstilsbutiken Astracán. Här har Kjell Sporrong, som en gång skapade legendariska Bohéme i Stockholm, öppnat butik som är härligt befriad från ”bjäfs”. I stället råder här ett stilistiskt lugn som får inredningsintresserade att ”gå igång”.

På vägen upp mot bergsavfarten passerar vi också något av det mest spektakulära, förutom de fantastiska naturscenerierna förstås, den numera avlidna kungen av Saudiarabiens semesterhem, som är en kopia av Vita Huset, fast större! Byggnaden ligger gömd på en kulle omgiven av pinjeträd och höga skyddsmurar, så det är svårt att se vad som egentligen döljer sig därbakom. Men insatta säger att det till och med finns en exakt kopia av Ovala Rummet, fast större!

På en angränsande kulle, på andra sidan vägen, ligger Marbellas moderna moské, Mezquita del Rey Abdulaziz Al Saud. Härifrån hörs böneutroparen vida över nejderna.

Under den slingrande resa mot Istán passerar vi även den svenska jetsetdrottningen och kungahusmedlemmen Gunilla von Bismarcks ”fort” som ligger vackert inbäddat bland citron-, apelsin- och avocadoträd.

Vi stannar på den lilla parkeringsplatsen utanför Istán och påbörjar vår 1.5 mil långa vandring. Vattenflaskorna som vi har med är tomma. De rutinerade vandrarna vet nämligen att man passerar flera källor med det allra friskaste och klaraste vatten. Efter vandringen, i den höga och klara luften, väntar lunch på den argentinska restaurangen Entre Sierras. Glöm inte att beställa mandarinsorben, från egen skördad frukt, till efterrätt!

Vid det här laget har våra vänner, som vi mötte i sina höga klackar i morse på strandpromenaden, vaknat, efter en kort sömn på underbara The Town House i gamla Marbella. De väljer lunch på strandpromenaden och vi lovar att här finns inte enbart turistfällor. Välj Garum med sina röda parasoll. Såväl serveringen som maten är perfekt och här sitter den härliga ölen, i den snygga designade flaskan, Alhambra, perfekt.

Men ”nattsuddarna” söker också lite kultur och väljer att besöka Museo del Grabado Español Contemporáneo. Museet ligger i en renoverad sjukhusbyggnad och har verk av Picasso, Miró, Tapies och andra kända spanska konstnärer.

Efter denna kulturella utflykt är det dags att bege sig till Puerto Banús. Här ska det shoppas nya skor, kläder och accessoarer från de stora modehusen. Dessa ligger insprängda i de smala gränderna nere vid hamnen där man knappt kan tala om båtar. Det handlar snarare om fartyg. Caféerna, barerna och restaurangerna ligger tätt och här kan man faktiskt spendera en hel dag och bara titta på folk – utan att tröttna en enda sekund.

Bergsvandrarna är färdiga med sin utflykt och beger sig nu åter ner för den slingrande bergsvägen. Flera golfbanor ligger i närheten och hela Costa del Sol är också ett enda stort golfparadis. Bara i Andalusien finns ett 50-tal golfbanor varav de flesta håller absolut högsta kvalitet, vilket också syns på greenfee-avgiften. På väg mot Marbella passerar vi också den anrika tennisklubben Manolo Santana Club de tenis på Puente Romano Hotel som Björn Borg faktiskt var med och invigde.

Hettan brukar under sommarmånaderna vara intensiv på eftermiddagen och då hägrar förstås havet. Det finns olika sätt att idka badliv på i Marbella. Det kanske vanligaste är att gå ner till stranden och hyra sig en solsäng som kostar mellan 4 och 6 euro. Ett annat är att checka in på en strandklubb. Det finns flera att välja mellan. Nikki Beach och Ocean Club är kanske de mest kända. Här finns även pool och man får handduk. Luncherna är utmärkta och på Nikki Beach har man i år satsat på råkulturtrenden. På båda ”beacherna” kan man också, för cirka 100 euro, hyra sig en egen ”champagnebädd”.

Vi sätter dock en slant på att årets hetaste blir Trocadero. På Trocadero är stämningen härligt avslappnad. Några ligger och solar medan andra väljer långlunch. Allt är superfräscht och servicen gästvänlig. Det är en Chiringuito.

Ännu mer avslappnat och lite hemligare, är Victors som ligger straxt nedanför det superlyxiga Puente Romano Hotel, som är en lillasyster till anrika Marbella Club. På Victors hittar man just de celebriteter som inte vill synas, och kanske just därför är de mest intressanta.

Och nu är vi äntligen framme vid Marbella Club. Det var ju här allting började – nästan. Vi är tillbaks i det glamourösa 1950-talet, då prins Alfonso von Hohenloe råkade få punktering på sin Rolls Roys utanför den lilla fiskebyn, Marbella. Prins Alfonso blev, under däckbytet (ja, det var ju inte han som bytte däcket), så betagen av orten att han på stående fot köpte mark och byggde sig ett palats. Han bjöd in Europas mest berömda överklassfamiljer, som t ex Rotschilds och Bismarcks – och så var cirkusen igång.

1954 slog prins Alfonso upp portarna till hotel Marbella Club och det blev snabbt ett av världens mest lyxiga hotell, vilket det rankas som än idag. Världens alla kända och rika flockas fortfarande här och vårt eget svenska kungapar och även prinsessan Madeleine tillhör stamgästerna. Trots överdåd och lyx jobbar man, på Marbella Club stenhårt på att behålla en avslappnad och familjär stämning. Bland annat förbjöd Alfonso användandet av blazers vid middagen eftersom det ansågs vara för stroppigt och inte ”the Marbella way”.

För oss hägrar middagen. I Spanien brukar middagarna inte börja förrän vid 22-tiden men eftersom turisterna befolkar Marbella blir det snabbt fullt på restaurangerna redan vid 20-tiden.

För den som vill välja lyxigt och gott är valet enkelt. Det får bli den enstjärniga restaurangen Skina i gamla sta´n. Liksom hela Marbella är det långtifrån ”pretto” på Skina trots att allt, från service till mat, är utsökt. Snarare är stämningen lekfull och entrérätten (den ”obligatoriska” aptitretaren) bjuder på en riktigt rolig överraskning. Men kom ihåg att boka bord, för på Skinas är det trångt om saligheten.

Även gänget som varit på bergsvandring har blivit hungriga och de beslutar sig för en genuin tapas-restaurang. Här är valen många, el Estrecho, La Venencia, och Taberna del Pintxo är några bra val. På Taberna del Pintxo går personalen runt och bjuder tapas från ett fat. Vid betalning räknar man sedan ihop pinnarna (så använd dem för guds skull inte till något annat).

Några andra bra restaurangval är Zozoi, Casanis, Altamirano och La Musa. Alla klassiska medelhavsrestauranger av god kvalitet.

Efter middagen är det dags för en liten barrunda i Casco Antigou. Här ligger barerna tätt och det är bara att välja. Men vi styr stegen mot musiken och Ana Maria. Det är den lokala Flamenco-baren, som i alla fall för en relativt oerfaren bedömare, känns väldigt, väldigt äkta. Det är varmt, eldigt och svettigt. Gitarrerna smattrar och skorna klapprar. Det är trångt och fullsatt i lokalen, de flesta besökarna är spanjorer och bara några enstaka turister syns. Varje dag, 23.30 drar flamencon igång, med Don Chato i spetsen.

När natten har passerat spöktimmen stänger den gamla delen av Marbella, men då vaknar å andra sidan den andra delen. Bergsvandring och Flamenco har satt sina spår och gänget som började morgonen med Nikeskor och powerwalk på strandpromenaden går längs de mysiga, gamla gränderna mot rum 7 på The Town House. Men först får det bli en stilla cava och en sista blick över Medelhavet på strandpromenaden. Och se, där träffar vi på grannarna från rum 9. De har just bytt sina Jimmy Choo mot dagens nyinköp från Puerto Banus. Och nu väntar Olivia Vàlere – ja, det är alltså Marbellas hetaste nattklubb (om ni nu inte redan hade listat ut det).

Det är på Olivia Vàlere berömdheter som Madonna, Rod Stewart, spanska kronprinsparet Felipe och Letizia glider in framåt morgontimmarna. Men då har klockan blivit 07.00 och vi vandrar sakta hemåt längs med strandpromenaden, med skorna i handen, mot The Town House och Apelsintorget.

På torget börjar vi eller slutar vi... dagen med klassisk Marbellafrukost bestående av chocolate con churros, friterade donutsliknande saker som man doppar i tjock chokladsås. Den oinvigde försöker alltid dricka chokladen till, men det är omöjligt eftersom den är så trögflytande.

24 timmar i Marbella har flugit iväg – och kvar finns så otroligt mycket mer att se och göra!