Bland det bästa med helgen kan ibland vara att summera den. Se tillbaks och minnas roliga middagar och tillställningar. Ibland kan någon faktiskt ha sagt något meningsfullt.
Jag hade nog den perfekta bordsherren bredvid mig i fredags. Han var både artig, kul och uppmärksam. Men det bästa var att han också sa en del saker som fick mig att tänka till. Vad han jobbar med är egentligen inte särskilt intressant men just för den här historien spelar det en roll. För att inte gå in på detaljer, och kanske till och med avslöja vem det är, kan jag i alla fall säga att han jobbar med ledningsgrupper i företag. Och hans vision är: "Jag vill försöka forma en ledningsgrupp till en symfoniorkester. Alla spelar sina instrument. Men vi spelar samma stycke och ambitionen är förstås att få det att låta så bra som det bara är möjligt. Det innebär att om något instrument har problem i ett parti täcker de andra instrumenten upp".
Det här låter förstås hur enkelt som helst. Men det verkar vara den stora svårigheten, i alla fall i de ledningsgrupper jag stött på. Spelar någon en falsk ton pekar man hellre finger än täcker upp...
Själv har jag roat mig med att fundera över vilket instrument jag skulle välja i symfoniorkestern. Jag trevade, i mina tankar runt lite, bland oboer, fagotter och fioler. Men till slut kom jag fram till cellon. Ett eget instrument som kanske inte har den främsta positionen men lyfter stycket på ett sätt som jag gillar. Och så får man ha den där tjusiga svarta, långa klänningen på sig.
Nu har jag även roat mig med att fundera över vilket instrument kollegan, Lilla I, skulle välja. Först var jag nog inne på baletten. Hon skulle sväva runt på dansgolvet i en blå, lång klänning till de perfekta tonerna. Men det stämmer inte. Sedan kom jag exakt på vad hon skulle välja. Inget instrument. Hon är dirigenten. Så här har ni oss! Dirigenten och cellisten.
Hoppas veckan blir bra - snart är det helg igen och på torsdag är Héléne tillbaks med helgens bästa recept.
Lena
PS Héléne är förste violinist - var så säkra!
.JPG)
