Det har blivit som ett litet tema eller en röd tråd, helt omedvetet, i veckans bloggar. Ämnet verkar vara hur vi umgås, vad vi har våra vänner till och hur vi ser på vänskap. Jag har en princip, som jag är övertygad om att varenda vän till mig känner till. Den är enkel men mycket koncis. "Kom aldrig hem till mig på spontanbesök. Aldrig, aldrig, aldrig någonsin". Ringer det på dörren, utan vi har bestämt något kan jag lova en enda sak, jag kommer inte att öppna!
Inte något konstigt med det. Alla mina vänner från Stockholm verkar tycka precis lika. Inga spontanbesök hemma! Däremot tittar vänner från Umeå, Örebro, Östersund och andra platser storögt på mig. "Men när ska vi då umgås, man måste ju få ta en fika", säger de.
Jag funderar på detta. Fika gör man på café. Och en AW efter jobbet tar man på en bar eller någon pub. Men inte hemma. Hemma har man middagar eller mingel. Kanske, i undantagsfall, en lunch vid något speciellt tillfälle. Men, nej, jag kan inte minnas någon sådan. Skulle väl vara jullunch eller påsklunch då. Inte annat.
Typiskt Stockholmskt, säger några. Vad är ni rädda för? Att visa upp ett stökigt hem? Att öppna dörren osminkad? Att ta emot besökare iklädd myskläder?
Nej, så är det faktiskt inte. Jag har bara ingen lust att fejsa besökare när jag helst umgås med min käresta eller sitter uppkrupen i soffan med en bra bok och ett härligt gott glas rött vin.
Ha en bra dag - men kom inte och ring på min dörr!
Lena
.JPG)
Kommentarer