Nej, det vore absolut förmätet av mig att kommentera helgens dramatik i Japan. Experterna har sagt sitt. Däremot måste jag erkänna, liksom 11/9 och Tsunamin i Thailand, blir det nästan overkligt. Har det hänt eller är det en illusion?
När det första Boeing-planet flög in i tornet var det som en film. Detta är inte möjligt. Det kan inte hända i verkliga livet.
I fredags hade "Möte i Toscana" men Juliette Binoche premiär. Det handlar också om "trompe lóeil" - lura ögat, eller snarare lura själen. Är vi här och nu, eller är det här något som inte kan hända. Smått i jämförelse med stora katastrofer. Ja, visst. Men ändå samma overkliga känsla.
När världskatastrofer händer bunkrar vi upp med kaffekoppen, juicen och frukostmackan framför nyhetssändningarna. I direktsändning, och sedan i repris timme efter timme, ser vi hur vågen sköljer in över Japan och tar med sig bilar, byggnader, båtar och människor. Samtidigt ber jag om en kaka till kaffet. Och lite mjölk, tack. Eller en påse m-kulor på biografen. Det blir underhållning.
Och samtidigt går det inte att ta in det ofattbara. Det bara går inte.
I dag är en annan dag - gör något bra av den. Och lite till, för alla som inte längre har en chans.
Lena
.JPG)
