Jag älskar mitt hem. Kanske inte mer än mina barn men näst intill. Mitt hem är min borg. Här kan jag hasa runt i myskläder, tända ljus, ta ett glas chablis - och bara vara. Totalt avslappnad. Sätta på mig en lång klänning, gå barfota, skratta, gråta, spela musik - och bara vara. Bjuda hem en vän, flera vänner, dra rövarhistorier, läsa dikter, spela TP - och bara vara.
Men någon gång under resan hände något. Det skulle vara högblanka, vita köksluckor. En köksö. Rätt snitt på soffan, en flygel och konst som fick gästerna att hissna. Högen med favoritlitteratur förvandlades till en hög med böcker av Nobelpristagare och några franska fotomagasin. Mitt hem blev ett objekt. Ett utställningsföremål. Som en öppen facebook-sida signalerade det; "Här är jag!".
Sedan rasade allt. Det blev en tvåa med gardiner och omtag. Med köksluckor i furu och linoleum-plast-parkett-imitations-golv. Den gräddvita Howardsoffan byttes ut mot IKEAs soffa Ektorp med avtagbar klädsel. Konsten såldes på "Buckan" och kvar blev endast de allra käraste tavlorna - och alla böcker.
Jag har aldrig älskat mitt hem så mycket som nu. Mitt nya hem är min verkliga borg och när man öppnar ytterdörren är det som att kliva in i en varm, kärleksfull famn med ett par kilo bilringar för mycket, med ett bleknat operationsärr och en kropp som doftar lite, lite svett.
I dag öppnar möbelmässan i Stockholm - och jag vet inte om jag ska jubla eller gråta. "Men de ä ju kul med inredning", sa väninnan på sin breda norrländska.
Lena
.JPG)
Kommentarer