Så tittar grannen förbi. (Ja, inte han som bor precis vägg i vägg. Om honom vet jag bara vilken skostorlek han har, vars illaluktande träningsskor ständigt står utanför dörren, att han fick en Nespressomaskin i julklapp, vars tomma emballage fortfarande står utanför dörren och vilken musik han gillar att spela på nätterna). Nej, den här grannen bor två portar närmre Humlegården än jag. Han tittar in på ett glas vin, en sen kväll på väg hem från jobbet, med en Mulberryportfölj under armen som han i sista sekund hejdar sig från att lägga på mitt nymålade skrivbord som knappt har torkat, och utbrister:
"Oj, har du börjat sticka. Så kreativt". "Det måste vara kul att vara så kreativ", fortsätter han och flyttar på min halvfärdiga roman som ligger utspridd i soffan.
Jag tittar mig omkring och ser plötsligt mitt hem ur hans ögon. Jag ser alla klänningarna som hänger framme på en stång. På kameran som står i sitt stativ, färdig att användas när lusten faller på. Jag ser de halvfärdiga akvarellmålningarna bakom sovrumsdörren. Och jag ser de omklädda matsalsstolarna som fortfarande saknar kantband.
Min kreativitet gör att jag aldrig, aldrig känner mig ensam.
Ibland blir det väldigt ensamt.
Lena
.JPG)
Kommentarer
Själv arbetar jag långt ifrån den kreativa sektorn, som flygkapten, så debatten berör mig inte personligen. Men jag är intresserad av människor och tycker det var modigt att i en blogg den ensamhet som kretivitet tycks kunna skapa.