Som en och annan kanske har noterat var jag på återträff i lördags. Det kunde ha varit studentåterträff, och då räcker ju inte ens alla fingrar och tår till för att räkna ut hur länge sedan studenten var. Men nu var det gamla kollegor från Ving-tiden. För min del visade det sig vid en lätt överslagsräkning att det var 14 år sedan jag började och 11 år sedan jag slutade. Inte så hissnande länge, men ändå. För andra var det värre, några var till och med uppe i 30 och 40 år.
Men tio år räckte alldeles utmärkt när man stod där framför spegeln för att göra sig klar. Nog har glansen bleknat en aning. Kilona säkert blivit fler. Och det hänger både här och där. För att inte tala om... ja, jag ska inte säga vad. Av med byxorna, på med klänning, nej, förresten, kjol får det bli...Otroligt att man överhuvudtaget kom i väg, och nästan i tid.
Ja, så stod man där till slut i alla fall, vinglandes på klackarna och balanserandes med ett champagneglas i ena handen och buffétallriken i den andra. Och plötsligt var det som igår, alla ansikten, kommentarer, interna skämt och kindpussar - tiden verkade ha försvunnit. Tallriken var som bricklunchen i matsalen och vi var samma gäng, ungefär. Och barnen, ja de hade blivit större. Jaså, han har skilt sig och den och den har visst flyttat till Shanghai. Och tänk att hon så tragiskt rycktes bort från livet. Och att han gick och blev buddistmunk.
Men sedan... ja, vad ska vi prata om nu... Det var alltså inte rynkorna och de grå hårstråna som avslöjade tidens gång.
Nu är veckan igång - och vi förbereder nästa helg!
Lena
.JPG)
Kommentarer